Lite mer än vart fjärde tillfrågad anser att kamerorna medför ett stort problem för den personliga integriteten, men ändå kan bara 20 % kan tänka sig att bli kameraövervakad på jobbet. Egentligen är resultatet inte så förvånande, för intresset att kameraövervaka människor handlar alltid om att övervaka någon annan.

Computer Sweden: " – Men de flesta har en gräns och det ska man var medveten om. Trots att de flesta våldsbrott begås i hemmet är det flesta inte beredda att ha en kamera där, säger Göran Gräslund." [generaldirektör på Datainspektionen]

När det gäller direktivet om trafikdatalagring tycker 67 % att det är en bra idé, frågan är bara hur många som alls förstår vad det innebär.

Computer Sweden: När det gäller elektronisk övervakning är de flesta svenskar negativa men nära hälften, 45 procent, kan ändå tänka sig att ge polisen utökade möjligheter. [...] Men generell övervakning av e-posttrafik för att komma åt brottslighet godtas inte av svenskarna."

Trafikdatalagringen är en generell övervakning av e-post på ett sätt som inte har skett tidigare. För att inse det och genomskåda vilka de eventuella konsekvenserna blir av den här typen av beslut måste man sätta sig in i frågan. Tyvärr tycker nog de flesta att frågor som övervakning och personlig integritet är både abstrakt, krångligt och allmänt ointressant. Likt miljöfrågorna saknar man inte skyddet för den personliga sfären förrän det väl är borta.

Om svenskarna vill ha ett övervakningssamhälle är vi på rätt väg och det är bara att låta våra folkvalda bygga vidare. Exempel på hur ett sådant liv kan komma att te sig finns både i skönlitteraturen och i exempel från andra länder. Om det däremot sker bara på grund av att vi är blåögda och för lata för att bry oss om samhällsutvecklingen, kan man säga att vi får det samhälle vi förtjänar.

Jag vill också tipsa om ett bra inlägg på Bloggen Bent: Staten, det är inte du!