Computer Sweden: "Med det bötesbelopp på 4,6 miljarder kronor som Microsoft ålagdes i höstas efter ett beslut i EG-domstolens förstainstansrätt, och en tidigare utdömd straffavgift om 2,6 miljarder kronor har de totala böterna för Microsoft nu hamnat på 15,6 miljarder kronor.
– Microsoft var det första bolag i EUs femtioåriga historia av konkurrensreglering som kommissionen blivit tvungen att bötfälla för att inte ha följt ett konkurrensbeslut."

Microsoft har gjort flera försök att blidka EU-kommissionen med olika åtgärder som nästan, men inte riktigt, är vad som efterfrågas. De har släppt en till sidor räknat stor mängd information, erbjudit gratis konsulttimmar och till och med erbjudit att släppa källkoden.

Strategin går ut på att helt enkelt betala de böter som det kostar att bryta mot lagen och fortsätta att försöka trötta ut EU-kommissionen med politiska påtryckningar och halvhjärtade erbjudanden. Under tiden kan Microsoft utnyttja sina konkurrensfördelar för att skaffa sig en starkare ställning på servermarknaden.

Microsoft har sålt över 88 miljoner exemplar av Windows Vista. Det är dubbelt så många licenser som såldes för Windows XP under dess första år. Men tar man hänsyn till att PC-marknaden är större idag och att Vista i större grad levereras förinstallerat är det ändå ett svagt resultat.

Computer Sweden: "Forrester Research har gjort en marknadsundersökning bland företag och 52 procent av dem som svarat säger att de inte har några planer på att uppgradera till Windows Vista. Elva procent planerar att påbörja uppgraderingen nästa år medan sex procent meddelar att de ska vänta till 2010."

En stor del av förklaring till det svala mottagandet är att Windows Vista helt enkelt saknar tydliga och konkreta fördelar som motiverar en omedelbar uppgradering. Trots alla de otaliga små förbättringarna finns det ingen riktig "killer feature". Det är väldigt tydligt om man tittar på listan med Microsofts försäljningsargument som i praktiken kan sammanfattas med "snyggare, säkrare och äntligen en riktig sökfunktion".

Andra problem är att Windows Vista fortfarande dras med en mängd barnsjukdomar och irriterande småfel. Windows Vista ställer också betydligt högre krav på hårdvaran än Windows XP, vilket som gör det till en tveksam affär att uppgradera befintliga maskiner.

Är man smart så väntar man med Windows Vista till det ändå är dags att köpa en ny dator. Då får man Windows till bästa pris och slipper oroa sig för om det finns drivrutiner till all hårdvara. Dessutom hinner det kanske komma en Service Pack eller två som åtgärdar de mest irriterande felen. Förmodligen är det precis så som företagen resonerar.

AP: "Information from 45.7 million cards was stolen from transactions beginning in January 2003 and ending Nov. 23 of that year [...] TJX did not estimate the number of cards from which information was stolen for transactions occurring from Nov. 24, 2003, to June 28, 2004." (min fetning)

Alltså kan det mycket väl handla om ännu fler kreditkortsnummer som är på drift. Tack och lov har giltighetstiden gått ut för en stor del av korten.

AP: "TJX said about three-quarters of the 45.7 million cards had either expired at the time of the theft, or the stolen information didn't include security code data from the cards' magnetic stripes."

Själva dataintrånget skedde för hela ett och ett halvt år sedan men blev inte uppdagat förrän i mitten av december 2006.

AP: "TJX says its computer systems were first breached in July 2005 by a hacker or hackers who accessed information from transactions dating to January 2003. TJX didn't find out about the breach until last Dec. 18, when it learned of "suspicious software on our computer systems."

Detta är ännu ett i raden av exempel på riskerna med att samla in och lagra stora mängder känslig information under långa tidsperioder. Kreditkort går att byta ut och försnillade pengar går att ersätta. Men vad händer om det är riktigt integritetskänslig information som kommer på drift?

De flesta databaser läcker förr eller senare. Därför måste man ta detta i beaktande redan när man väljer vilken information som ska lagras och hur länge den ska ligga kvar.

Stämningshoten från olika mediabolag har länge hängt som en mörk skugga över YouTube. Väl medveten om detta valde Google ändå att köpa videotjänsten för nära 12 miljarder kronor i höstas. Det höjde insatsen för alla inblandade - samtidigt som YouTube fick ett ökat skydd av Googles advokater blev det också betydligt mera pengar att hämta vid en framgångsrik stämning.

Det är ganska lönlöst att försöka förneka att en stor del av innehållet på YouTube är upphovsrättsskyddat material. Men den begränsade ljud- och bildkvalitén gör att videosnuttarna på YouTube har ett starkt begränsat värde. Så huruvida rättighetsinnehavarna verkligen förlorar något ekonomiskt på detta kan man nog ha skilda åsikter om.

TV-bolaget Viacom äger bland annat Comedy Central, Nickelodeon och musikkanalerna MTV och VH1. Google och Viacom har försökt förhandla fram ett licensavtal som skulle legalisera videoklippen på YouTube. Det är nog i detta ljus som man ska se det stora skadeståndskravet. Viacom försöker helt enkelt sätta lite fart på förhandlingarna och tvinga Google att öppna plånboken.

Populära webbplatser påstås åka snålskjuts

En del bredbandsoperatörer tycker att innehållsleverantörerna åker snålskjuts om de inte är med och betalar för hela bandbredden som behövs för att distribuera t.ex. webb-TV. I USA pågår en långdragen debatt om bredbandsoperatörerna ska få lov att kräva extra betalt av stora webbplatser som Google, MSN och YouTube. Med ett sådant system skulle trafiken i näten prioriteras efter vem som betalar mest.

Jag tycker det är märkligt synsätt att betrakta populära webbplatser som ett slags fripassagerare. Det är knappast gratis för något företag att koppla upp sig mot nätet. Företag som Google och Microsoft har investerat stora summor för att kunna erbjuda bra tjänster.

Tjänster driver efterfrågan på bredband

Att bredbandsoperatörerna överhuvudtaget kan tjäna pengar på internetuppkopplingar beror på att det finns attraktiva tjänster som kunderna anser sig ha nytta eller glädje av. Utan något vettigt innehåll på nätet skulle det inte finnas någon marknad för snabba och dyra bredbandsabonnemang.

Alltså kan man lika väl vända på resonemanget och säga att det är bredbandsoperatörerna som åker snålskjuts, eftersom de tjänar pengar på andras innehåll.

Kunderna betalar för mer än de använder

Orsaken till att bredbandsoperatörerna inte är så förtjusta i webb-TV är att de säljer fler snabba uppkopplingar än de sammanlagt har kapacitet för. De underdimensionerade näten fungerar ändå i praktiken så länge som bara ett fåtal kunder väljer att utnyttja hela sin bandbredd.

IP-telefoni, webb-TV, fildelning och liknande tjänster gör att användarna i genomsnitt använder större del av den utlovade kapaciteten. Då måste leverantörerna bygga ut sin infrastruktur - och det vill de förstås gärna se att andra är med och betalar för.

Egentligen handlar det om att leverantörerna i allt högre grad måste leva upp till de löften de ger i sin reklam. Visserligen kan man hävda att dagens prisnivåer förutsätter att den genomsnittlige kunden inte utnyttjar sin tjänst fullt ut. Men det är knappast kundens problem att se till att bredbandsoperatören har en prissättning som får ekonomin att gå ihop.