Lagförslaget är en följd av datalagringsdirektivet som förre justitieministern Thomas Bodström (s) lyckades driva igenom i EU. Då lovade han att den nya lagen inte skulle innebära några praktiska förändringar för Sverige: "Det här handlar om att reglera något som redan finns. Polisen använder det redan idag. För Sveriges del kostar det 12 miljoner kronor". Så lät det 2005. Men som många påpekade var detta en lögn som nu kommer att kosta svenska telekunder närmare en kvarts miljard kronor i ökade abonnemangskostnader och trafikavgifter!

Slutet för anonym kommunikation

När det rings ett telefonsamtal ska det registreras vem som ringer till vem, när det skedde och hur länge samtalet pågick. Även om samtalet aldrig kopplades fram. För mobiltelefoner registreras också den geografiska positionen för varje mobiltelefon när samtalet påbörjas och avslutas, samt de ID-nummer som är unika för varje telefon och SIM-kort. Det hjälper med andra ord inte att byta till kontantkort i telefonen om man vill ringa anonymt, man måste dessutom skaffa en helt ny "ren" telefon.

All IP-telefoni, SMS-trafik och e-post ska också registreras. I praktiken innebär detta att operatören tvingas snoka i all trafik som passerar deras nät för att undersöka vad som ska lagras eller inte.

Enligt lagförslaget får trafikuppgifterna bara användas för att bekämpa "allvarlig brottslighet" som ger ett ministraff på 2 års fängelse. Ursprungligen var ändamålet uteslutande att bekämpa terrorism och organiserad brottslighet. Men i praktiken kommer vi att få se detta användas för att beivra allt från svartjobb till fildelning och bidragsfusk - eller vad nu andra länder väljer att använda informationen till.

Det är det upp till polisen att avgöra om operatörerna ska tvingas lämna ut uppgifterna. Inte en domstol. Med dessa nya befogenheter är det väl rimligt att förvänta sig en explosionsartad förbättring av antalet uppklarade brott? Eller?

Eko från andra världskriget

Förespråkarna för trafikdatalagringen påpekar gärna att innehållet i e-posten och telefonsamtalet inte kommer att lagras. Detta behövs inte heller eftersom Mikael Odenberg (m) har drivit fram ett annat förslag som ger Försvarets radioanstalt fria händer att avlyssna och vaska fram innehåll som kan vara av intresse (till och med Bodström och SÄPO tycker att det förslaget är väl magstarkt).

Tillsammans utgör förslagen två halvor av en mycket omfattande och systematisk registrering som aldrig hade varit möjlig att genomföra som en helhet. Detta är visserligen inte något helt unikt i svensk historia, men förra gången var våra gränser omringade av tyskarnas Wehrmacht i Norge, Danmark och Finland.

En sak som är intressant att notera är Moderaternas omsvängning i integritetsfrågan sedan de fick regeringsmakten. Före valet var många borgerliga politiker kritiska till Bodströms övervakningsiver och motsatte sig obligatorisk trafikdatalagring. Efter valet har FRA-förslaget återlanserats. Dagens trafikdatalagringsförslag går också längre än vad EU kräver.

Jag använder energisparlampor i den mån det är praktiskt möjligt. Förutom att det är vänligt mot elräkningen minimeras det tråkiga arbetet att byta lampor ständigt och jämt. Vanliga glödlampor har går nämligen sönder ovanligt fort av någon besynnerlig anledning.

Problemet är att en del armaturer helt enkelt är för små för att energisparlamporna ska få plats. Antingen är energisparlampan tjock eller för långa jämfört med en normal glödlampa. Om man ska kunna avskaffa glödlamporna helt måste det till energisparlampor som har exakt rätt storlek.

Mina lavalampor är ett annat ställe där jag bara kan använda vanliga glödlampor. Det krävs exakt 40w för att de ska fungera. Det skulle kanske inte göra så mycket om dessa beskattas lite extra för att styra konsumenten mot miljövänligare alternativ. Men ett totalförbud är väl ändå lite väl klåfingrigt.

Europadomstolen beslöt 2004 att Microsoft måste sälja Windows utan Windows Media Player, släppa dokumentation som visar hur Windows-klienter och servrar kommunicerar på det lokala nätverket, samt betala böter för konkurrensbrott på 497 miljoner Euro. Microsoft betalade bötesbeloppet och marknadsför nu Windows XP N som saknar Windows Media Player (och ingen köper).

Men den viktigaste delen återstår, dokumentationen av Windows serverprotokoll. Vad detta handlar om är att se till att olika tillverkare kan konkurrera på lika villkor på servermarknaden. Microsoft har total dominans på klientsidan, där över 90 % av alla datorer som folk sitter och arbetar med kör någon version av Windows. I serverhallen är bilden en annan, där är lika vanligt med något annat operativsystem som BSD, Solaris, Linux, eller annan typ av Unix.

Tanken är att kunderna fritt ska kunna välja operativsystem till sina nätverksservrar. Bara för att man använder Windows på skrivbordet ska man inte vara tvungen att köra Windows i serverhallen. Det ska vara möjligt för andra tillverkare att anpassa sina operativsystem så att de kan fungera lika bra som server till Windows-klienter som Microsofts egna program. Och omvänt att den som kör Linux eller Mac på skrivbordet ska kunna kommunicera med Windows Server.

Microsoft ska kort sagt inte kunna utnyttja sitt de facto-monopol på skrivbordet för att få orättvisa fördelar i serverhallen.

Microsoft har gjort flera försök att blidka EU-kommissionen med olika åtgärder som nästan, men inte riktigt, är vad som efterfrågas. De har släppt en till sidor räknat stor mängd information, erbjudit gratis konsulttimmar och till och med erbjudit att släppa källkoden.

Konkurrenterna menar att informationen som Microsoft har erbjudit inte är till speciellt stor hjälp. Det kan låta generöst att Microsoft kan tänka sig att dela med sig av källkoden, men för att ha någon nytta av det måste varje företag lägga ned stora resurser på att analysera koden och ta reda på hur den fungerar. De utvecklare som får den uppgiften kan sedan inte användas för att utveckla ny kod, eftersom risken är för stor att Microsoft kan hävda att de kopierat kod eller lösningar som tillhör Microsoft. Därför är ett enkelt dokument som bara beskriver gränssnitten helt överlägset att tvingas analysera koden.

Ett annat problem är de licensvillkor som Microsoft ställt upp för att andra ska få ta del av informationen. Till exempel skulle den som skrev på licensavtalet inte få lov att släppa källkoden till sitt eget program utom till andra som också skrivit på avtalet. Detta trots att koden inte tillhör Microsoft. I praktiken skulle det utesluta all programvara som går under GPL-licens och är öppen källkod.

I slutet av förra året surnade EU-kommissionen till på att Microsoft inte rättade sig efter domslutet och släppte korrekt dokumentation. Därför hotade de med dagliga böter på upp till 2 miljoner Euro. Under våren har det varit flera turer där den amerikanska regeringen har blandat sig i och försökt få EU att ändra sig. Idag kom till slut så beslutet att kräva Microsoft på böter för perioden 16 december 2005 till 20 juni 2006, 187 dagar a 1,5 miljoner Euro, vilket blir totalt 280,5 miljoner Euro – nära 2,6 miljarder kronor.

Microsoft säger nu att de har 300 personer som jobbar med att ta fram dokumentationen som EU kräver. Men om de inte är klara till den 31:e juli väntar ännu högre dagliga böter, med retroaktiv dubblering till 3 miljoner Euro per dag.

Det är verkligen tråkigt att saken har behövt ta de här dimensionerna, förhandlingslösningar är alltid att föredra framför domstolsbataljer. Men inget företag får lov att stå över lagen eller kunna köpa sig fritt från ett domslut. Tyvärr har väl oviljan att släppa in konkurrenterna på lika villkor, tillsammans med att de kanske inte har haft någon bra dokumentation, varit anledningar nog att förhala det hela så lång tid som möjligt.

Om Microsoft istället hade dragit igång med att ta fram dokumentationen direkt från start hade de både kunnat spara ett par miljarder och undvika en hel del dålig publicitet.

EU-kommissionen föreslår i ett direktiv att förfalskning och piratkopiering ska ses som grova brott och ge upp till 4 års fängelse samt böter i miljonklassen. Går det igenom tas beslutet över huvudet på enskilda länderna som blir skyldiga att omvandla direktivet till nationella lag.

På andra sidan Atlanten diskuterar de en skärpning av den drakoniska Digital Millennium Copyright Act (DMCA) och möjliggöra straff på upp till 20 års fängelse vid upprepade brott. Att befatta sig med verktyg som kan användas för att kringgå kopieringsskydd är redan olagligt, och den en skärpning skulle till och med kunna göra det straffbart att ens diskutera hur man går till väga.

Gemensamt för de båda förslagen är att lagstiftarna hänvisar till den organiserade brottsligheten, och i det amerikanska fallet går de till och med så långt att de hävdar att piratkopierare stödjer den internationella terrorismen!

Med detta följer en hel del fullständigt absurda konsekvenser. Den som stjäl en DVD i en affär får böter för snatteri, medan den som kopierar en film (vilket inte berövar något på originalet) kan hamna i fängelse. Att kopiera musik ses som ett värre brott än misshandel, rattfylla, sexuellt utnyttjande och vållande till annans död!

Förklaringen till detta är naturligtvis att politiker i praktiken i första hand representerar de som har politisk och ekonomisk makt. Brott som drabbar dessa grupper är betydligt viktigare att beivra än de som drabbar en vanlig väljare. Speciellt tydligt är det i USA där varje politiker är helt beroende av kampanjbidrag för att bli återvald.

Nog för att upphovsmännen måste kompenseras och företag som tillverkar mjukvara få betalt för sina produkter. Men när straffsatserna för att kopiera underhållning närmar sig straffen för att fysiskt skada en annan människa kan man inte längre säga att lagstiftaren ser till samhällets bästa.

Europaparlamentet som demokratiskt alibi

Europaparlamentet inblandning i frågan har varit långt ifrån självklar. Förespråkarna har drivit på för att frågan skulle avgöras i ministerrådet, men efter påtryckningar från EU-kommissionen har även parlamentet rådfrågats. Dock ses det mest som en formalitet eftersom förslaget ska drivas igenom med eller utan parlamentets stöd.

Thomas Bodström (s): "Röstar parlamentet för ger det ett demokratiskt mervärde, är de mot räknar jag med ett ministerbeslut"

Den här synen på demokrati som ren kosmetika ligger väl i linje med innehållet i själva förslaget. Båda för tankarna till de gamla kommunistdiktaturerna i öst.

Vapen mot terrorister och fildelare

Redan idag lagras viss trafikdata för att operatören ska kunna ta betalt, och det har visat sig vara en mycket smaklig syltburk för våra brottsbekämpare att ösa ur. Därför ska man nu tvinga operatörerna att kraftigt utöka både omfattningen av vilken information som ska lagras och hur länge den måste sparas.

Murbräckan som användes för att samla politiskt stöd var hotet från terrorismen. Förslaget har drivits hårt av Sverige, Irland, Storbritannien och Frankrike med Justitieminister Thomas Bodström som främste förkämpe.

Under resans gång har ändamålet sakta utökats från att vara ett exceptionellt verktyg till något som ska kunna användas för alla typer brott som ger minst två års fängelse. En enorm utvidgning som kommer att innefatta en mängd brott som inte står i någon som helst proportion mot det maktmedlet som används för att beivra dem.

Då det inte finns något som talar för att trafikdatalagringen verkligen är en effektivt metod att förhindra terrordåd är det rimligt att anta att dessa vanligare brott i praktiken är det huvudsakliga användningsområdet. Till exempel skattebrott och fildelning.

Mänskliga rättigheter - inte viktigt längre?

Det allvarligaste med hela idén är att man nu övergår från riktad övervakning av individer som är misstänkta för brott till att systematiskt och medvetet lagra känslig information om alla medborgare. Förändringen av den rättsprincipen är mycket allvarlig och försvagar Sveriges och EUs pondus att verka för mänskliga rättigheter i andra länder.

EU:s dataskyddschefer som har till uppgift är att värna integriteten har påpekat att förslaget strider mot europakonventionens krav på legitimitet och proportionalitet. De är långt ifrån ensamma om att göra bedömningen att det inkräktar på artikel 8 som statuerar att "Envar har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens".

Rätten att ha ett privatliv och kommunicera förtroligt med andra människor är alltså inget privilegium - det är en mänsklig rättighet.