En stenrik arabisk oljeshejk är på besök i Sverige för att lägga en beställning på tusen motorbåtar. Exportrådet har därför valt ut de två bästa båtarna som Sverige har att erbjuda. Vem som slutligen får kontraktet ska avgöras med en tävling från Stockholm till Göteborg genom Göta Kanal. De två tävlanden är det slipade storbolaget UniShip och det lilla skuldtyngda familjeföretaget Anderssons båtvarv.

I grunden är detta en klassisk David och Goliat-historia som förvaltats väl av manusförfattaren och regissören Hans Iveberg. Anderssons båtvarv är ett litet familjeföretag som vanligtvis sysslar med att bygga rodbåtar. Deras motorbåt Carina är en prototyp som tagits fram av deras konstruktör och tillika mästerkock Sigurd (Stig Ossian Ericson). Förutom Sigurd består besättningen av paret Janne (Janne "Loffe" Carlsson) och Lena Andersson (Kim Anderzon). Stämningen ombord är vänlig och familjär, Janne sköter rodret och Sigurd lagar välsmakande läckerheter från det Franska köket som serveras med riktigt årgångsvin.

I kontrast mot detta står storbolaget UniShip och deras anonyma massproducerade motorbåt. Besättningen består av deras bästa försäljare Rut (Yvonne Lombard) som ständigt passar på att kränga båtar till alla de möter med ytterst tvivelaktiga metoder, den inhyrda hårdingen Björn H:son Larsson (Stig Engström) samt Rune (Nils Eklund) som lagar mat med hjälp av en konservöppnare. Samvaron ombord UniShip är strikt affärsmässig och deltagarna drar sig inte en sekund för att fuska eller försöka sabotera motståndarens båt.

Göta Kanal är något av en smörgåsbord med biroller och cameos med stora delar av den svenska skådespelareliten. Magnus Härenstam spelar kronofogden som jagar Anderssons för att driva in en skuld - ständigt lyssnande på ABBAs "Money Money". Peter Harryson spelar en klumpig polis, Per Oscarsson är Exportrådet något förvirrade representant, Bertil Norström och Georg Rydeberg är slussvakter. I diverse andra roller hittar man namn som Bosse Parnevik, Mona Seilitz, Kent Andersson, Sune Mangs, Christer Lindarw och Ulf Brunnberg mfl.

En rolig figur som följer med längs resan är norrmannen Ole (Rolv Wesenlund) som förhandlar med Anderssons om att köpa roddbåt. Innan han bestämmer sig vill ha ett antal modifieringar och ringer därför Sigurd i tid och otid. En annan är den tyste kanotisten (Svante Grundberg) som ständigt hamnar i kläm på ett eller annat sätt, och får utstå fler plask i kanalen är någon annan.

Totalsumman av detta blir svensk komedi när den är som allra bäst. Det är en mycket skojig film som tål att ses hur många gånger som helst. Göta Kanal är en modern svensk klassiker med solklart toppbetyg!

Den unge floridaadvokaten Kevin Lomax (Keanu Reeves) har aldrig förlorat ett enda mål. Varken när han tidigare jobbade som åklagare eller i sitt nuvarande jobb som försvarsadvokat. Och han är fast besluten att se till att segersviten förblir obruten, även om det innebär att han får en skyldig klient friad. Hans enastående talang gör att en framstående advokatfirma i blir intresserade, och erbjuder honom en ordentlig summa för att komma till New York för att hjälpa dem att välja en vänligt sinnad jury. Lockade av stora pengar, en fin lägenhet och en gräddfil till societeten övertalas Kevin och hans fru Mary Ann (Charlize Theron) att flytta till New York. Det dröjer inte länge förrän Mary Ann börjar inse att inte allt står rätt till. Vem är egentligen denne John Milton (Al Pacino) som äger firman, och vart kommer alla pengar ifrån?

Detta är en medryckande thriller där både Keanu Reeves och Al Pacino gör fantastiskt bra skådespelarinsatser.

Framförallt Keanu Reeves är den stora överraskningen, och han gör den bästa prestationen jag har sett av honom hittills. Al Pacinos roll är nedtonad och diskret, en djävul som jobbar genom ombud och håller låg profil. Som spelar på människors svagheter och slår till när de minst anar det. Det ger en spännande interaktion med Reeves karaktär som är självsäker, hungrig och målmedveten. På ytan är det Kevin Lomax som har alla svaren och den som har situationen under kontroll, medan det i verkligheten är Milton som sakta men säkert tämjer honom till sin tjänare.

Mary Ann är den som först börjar inse vem deras nya vänner egentligen är, och hon försöker gång på gång att varna Kevin. Hon genomgår under tiden en förvandling från en självsäker stark sydstatskvinna till nedbruten hemmafru, och Theron lyckas väldigt bra med att förmedla hela det spektret på ett trovärdigt sätt.

Dialogen är välskriven och känns fräsch igenom hela filmen. Specialeffekterna är sparsamma och tillåts inte ta fokus från handlingen. På det hela taget är det en spännande och intressant rulle som jag verkligen kan rekommendera.

Killarna bakom den populära TV-serien Southpark, Trey Parker och Matt Stone har denna gång gett sig på att göra en dockfilm. Team America är frihetens väktare som åker världen runt för att bekämpa terrorismen. Tyvärr ställer de samtidigt själva till med nästan lika mycket problem när de spränger allt som kommer inom synhåll. Redan under filmens första minuter får vi se hur de jämnar både Eiffeltornet och Louvren i Paris med marken i sin jakt på muslimska terrorister.

Teamets hemliga vapen är en nyrekryterad skådespelare som skickas att infiltrera terroristernas organisation, vilket i korthet innebär att han helt enkelt frågar dem vart de har gömt sina "WMD". Det kommer emellertid snart fram att den verkliga boven i dramat är den nordkoreanske diktatorn Kim Jong Il som använder terroristerna som en bricka i sitt eget spel.

Trots filmens titel hittar man inte något direkt ställningstagande rörande den amerikanska utrikespolitiken. Det är mer en hejdlös drift med serier som Thunderbirds och filmer där Amerika räddar världen. Och mitt i smeten hittar man en del roliga referenser till Star Wars, Pearl Harbor, Men in Black och The Matrix.

Vissa delar av filmen skulle nästan kunna vara Republikansk propaganda och det balanseras upp ganska fint av scener som på klassiskt Southpark-manér är ordentligt stötande. De som får ta den största smällen är de Hollywood-kändisar som var emot kriget i Irak, speciellt då Alec Baldwin och Michael Moore.

Även om detta är en dockfilm är det verkligen ingen barnfilm. Det får nästan ses som en bedrift i sig att lyckas göra en film med marionetter och ändå få med ett par scener som är direkt äckliga.

Det är en rolig och underhållande film, men det kräver att man uppskattar den grova humorn och att man inte letar för djupt efter någon sammanhängande handling. Om inte annat måste man se filmen för scenen där Kim Jong Il matar hajarna med Hans Blix!

Året är 1953 och Katherine Ann Welles (Julia Roberts) har blivit erbjuden ett lärarjobb på den exklusiva och väl ansedda flickskolan Wellesley College.

Det är en mycket konservativ och traditionell skola, som ser det som sin uppgift att utbilda framtidens hemmafruar i att ta hand om hemmet, barnen och stötta mannen i hans karriär. Någon egen karriär utanför hemmet är inte att tänka på. För trots att det är tillåtet för kvinnor att ha ett eget jobb har flickorna på Wellesley College blivit uppfostrade med traditionella värderingar. Katherine ser det som sin uppgift att försöka visa flickorna att de kan tänka själva och att de inte behöver offra sina egna drömmar för att bara sköta markservice åt sina män.

Katherine undervisar i konsthistoria och förvånas över att flickorna redan har lärt sig hela läroboken utantill till första föreläsningen. Det ses inte med blida ögon av skolans ledning hon går utanför de uppsatta ramarna och uppmanar flickorna att själva värdera och bilda sig en egen uppfattning.

Kort och gott tjejvarianten på Dead Poets Society (1989). Fast med betydligt mindre frisinniga studenter.

Katherines starkaste motståndare är en flicka vid namn Betty Warren (Kirsten Dunst) som inte drar sig för att använda sin position som redaktör för skoltidningen för att sätta käppar i hjulet för alla som strävar åt ett mera liberalt håll. Dessutom är henne mamma en tidigare elev och medlem av skolans styrelse vilket spetsar till motsättningarna ytterligare.

Det hela är ett ganska slätstruket drama om en kvinnas kamp mot de invanda könsrollerna och dess långa traditioner. Filmen håller ett jämnt berättartempo och bjuder inte på några större överraskningar.

Ska man se filmen ska det vara för stämningens skull. Möjligen en film för en regnig lat söndagseftermiddag.

James Dean spelar i den här klassikern från 1955 en vilsen tonåring som med jämna mellanrum råkar i knipa i sin kamp att hitta sin identitet och att passa in. Deans rollfigur Jim Stark är nyinflyttad, men har redan fått sin första kontakt med den lokala polisen på grund av fylleri. Familjen flyttar ofta i förhoppning om att undkomma Jims tidigare problem. De förstår inte att problemen är ett uppror mot hur Jims dominanta mamma hunsar och bestämmer över familjen medan Jims pappa mesar med. Det gör att Jim inte kan tolerera att någon anklagar honom för att vara feg, vilket i sin tur leder till att han råkar i situationer där han måste försvara sin manlighet.

Jims enda vän är den mentalt labile John Crawford (Sal Mineo) som från första stund ser upp till honom som en förebild. Innerst inne menar Jim bara väl och gör allt han kan för att försöka undvika bråk. Det visar sig inte vara så lätt när det hårda gänget i hans nya skola utser honom till hackkyckling och saboterar hans bil. Det leder till ett knivslagsmål och ett så kallat ”chicken race” med stulna bilar. Att James Dean dog i en bilolycka bara någon månad innan filmen hade premiär kunde inte ha givit den bättre start.

Det är en enkel berättelse som i en modern film säkert hade avverkats på mindre än en halvtimme. I 1950-talets ombonade USA var filmen väldigt provokativ, men med dagens mått är den ganska tam. Det är en viktig film som gjort ett ordentligt avtryck i filmhistorien. Om inte annat så bör man se filmen av den anledningen.